|
Legolas,
Frodo, Bilbo och Gandalf ... |
|
 |
|
| Tänk att
två resor till England kan ge pelargonsamlandet en helt ny dimension. Av en slump besökte jag år 2000, Mr Brian West, en av världen mest produktiva pelargonförädlare, i hans hem på Isle of Wight. 2002 besökte jag honom en andra gång. Vid båda besöken fick jag en massa fröer av honom, fröer som han tyckte att han varken hade tid eller användning för. -Ta de här, det kan bli en del fina sorter av dem. Du får göra vad du vill med dem, sade han. Väl hemma från den första resan 2000, hann jag knappt packa upp min resväska förrän de första fröerna var nerpillade i jord. Sedan var det bara att vänta och fundera: Vad skulle jag döpa dem till? Skulle de få namn efter husdjuren? Nä ... Efter ställen i Närke? Nä… Efter kompisar? Nä… Så helt plötsligt brände det till i min hjärna. Sagan om Ringen. De som varit mina favoritböcker sedan jag läste dem första gången i slutet på 70-talet. Så självklart - namn ur favoritböckerna! Jag berättade för Mr West vad jag tänkte kalla dem och han tyckte att det var bra namn. Han har tappert följt alla mina vedermödor genom åren och med ett enormt tålamod svarat på alla mina mer eller mindre begåvade frågor gällande sorterna. Veckorna gick och fröerna grodde. I januari blommade den första. Lyckan var enorm. Den fick heta Legolas. Ja och så blommade de en efter en och fick sina namn efter de olika karaktärerna och platserna i Tolkiens trilogi. Men så insåg jag att jag kanske måste ha något slags tillstånd Jag tog kontakt med det stora företaget i USA som äger Tolkien-rättigheterna. Vänligt men bestämt sade de nej till min önskan att få använda namnen. Snopet, för att uttrycka det milt. Jag vill egentligen inte prata om namnbytet för det svider fortfarande. Så nu heter alltså Legolas Asarnas Oden och lilla söta Frodo fick byta kön och bli Asarnas Idun och ... nej, för enkelhetens skull använder jag från och med nu pelargonernas nuvarande namn. För sedan rullade det på. Jag sådde nästa laddning och väntade spänt, såg dem gro och spira och när de blommade fick de sina namn. Sommaren 2001 kom vändpunkten. Jag hade massor av blommande plantor överallt. En del var väldigt lika varandra, andra tyckte jag inte om - men några var bara så vackra! Jag började alltså bli kräsen och en del plantor hamnade på komposten. Bara de vackra, friska och välväxta fick vara kvar. En del kom undan med blotta förskräckelsen. Som när jag tänkte slänga Asarnas Ragnarök och stoppades av en arbetskamrat som egentligen inte alls är intresserad av pelargoner. Så Asarnas Ragnarök finns kvar, den allra första som jag såg slå ut. Men Asarnas Sleipner såg bra trist ut och åkte i komposten och ersattes av en vacker äggskal. Så fortsatte det. ”Byta-ut-plantor-karusellen” snurrade allt fortare, så fort att min goda vän Ann-Catrine Risel höll på att bli vansinnig på mig. Hon hade nämligen det icke avundsvärda jobbet att vara ”Asa-bank” vilket innebar att hon hade reservplantor av alla sorterna i fall något skulle hända min samling. Och det var inget lätt jobb när jag inledde min kräsna period. När som helst på dygnet kunde jag ringa och yla: ”A-C, du måste slänga Asarnas Bifrost, det kommer en ny!” Så här i efterhand har A-C erkänt att hon fler än en gång tänkt tanken att krossa min knäskålar... Ann-Catrine var den som räddade Asarnas Valkyria till eftervärlden när min planta dog under en bister vinter medan hennes levde och frodades, högst välmående. Jag fick tillbaka en stickling och min samling var komplett igen. Nu är äventyret över. Av cirka 400 blommande plantor behöll jag 28 stycken. Det är en salig blandning av zonaler, dvärgar, miniatyrer och stjärnor. Ganska många av dem är äggskalsorter och en del är gyllenbladiga. Om någon annan fått samma möjlighet som jag hade det kanske blivit 28 helt andra sorter. En spännande tanke! Och till sist en stor puss till alla er som ställde upp för mig när det blev krångel med namnen och jag var tvungen att döpa om mina plantor: Tack för att ni utan knot plockade fram pennor och märkstickor och skrev dit deras nya namn! Det enda knorr jag hört var att: - Men Lotta, var du tvungen att döpa en till Asarnas Midgårdsormen, det är ju så långt att skriva på etiketten! |
|
|
|
|
