Jamen hallå, katterna går ju den här vägen...

Nike,
var familjens dobermann.
Han kom till oss en grådisig januaridag 1996. Då hade han stått i ett hundstall sedan han kom till Sverige. Hans riktiga var Calliope Double Image och han kom ursprungligen ifrån Hawaii.
Det kunde man tydligt se, han var väldigt brun.
Efter två sekunders betänketid åkte vi och hämtade honom. Han smälte snabbt in i familjens rutiner och hittade sin plats i bästa fåtöljen.

GANSKA SNART märkte vi att Nike inte riktigt var som andra hundar. Ingenting var riktigt kul, han var inte intresserad av någonting, tappade koncentrationen väldigt snabbt och leka var inte att tänka på.

Vi gick på nybörjarkurs, men det var rena katastrofen, han fungerade inte alls. Vi trodde då att åren i hundstallet hade satt sina spår och att han behövde tid på sig.

MEN NIKE blev inte piggare. Däremot började han bli fet, trots långa promenader, cykling och  löpning så blev han tämligen fet.  När det var som värst vägde han 42 kilo. Det var ingen snygg syn. En smällfet dobermann ...
Just när det gällde motionen och frisk luft visste vi att han fick mer än sin beskärda del. 
Han fick lightfoder och blev smalare, men han var ingen pigg kille. Vi började inse att det nog var något allvarligt fel på honom.
Så vi tog med honom till en hundpsykolog, men hon fick  ingen kontakt.
Hon sade dock att det var något fel på honom.

VI HADE  ju ingenting att förlora, så nu började en tid av ständiga veterinärbesök. Prover togs och hans skelett röntgades, men inga svar visade på något fel.  Nike fick gå hos sjukgymnasten och pröva hundbad i bassäng. Ingenting hjälpte och han blev inte piggare. Till slut gav vi upp. Okey han är väl sån här då. Det fanns ingenting mera vi kunde göra. Bara vänta oss se.

HUSHÅLLET utökades med Nell och Viggo. Nike tog dem båda under sitt beskydd men förblev lika loj och ovillig att göra något utöver att äta och sova.

Sommaren 1999 gjorde han sig illa i tassen och vi åkte till
 Djursjukhuset här i Örebro.
 Vi fick träffa veterinären Ann-Sofi Bergqvist. Hon undersökte
 hans tass och konstaterade att Nike hade fått en spricka i klon.
 Så kastade hon en lång blick på Nike och frågade om han jämt  var så här. Ja, svarade vi, han är sån.
Vill ni att jag ska ta ett sköldkörtelprov, frågade hon.
Självklart!!!!!
Några dagar senare ringde hon och berättade att det var fel på sköldkörteln. Nike började äta medicinen levaxin,  tabletter han fick äta livet ut, åtta stycken varje dag. 

REDAN efter ett par veckor började förändringen.
Hans lite  raggiga malätna päls började bli tjock och blank och färgen övergick till skinande mörkbrun. Hans öron som varit som två torra skinnlappar fick nu nästan långhåriga. (jo så var det visst det!!!!)
Han  började leka, tafatt, javisst men han lekte.
Han blev han nästan som vilken annan hund som helst, skuttade, sprang, och stäckte ut hela kroppen när han rörde på sig.
Nästan lite graciös ibland var han (i mattes ögon iallafall). Han tog tagit kommandot över de andra hundarna och blev lite av cirkusens kung.

NÄR HAN hann med i vändningarna snodde han gladeligen de andra hundarnas leksaker, lade sig på dem och "hånflinade", ja, ja, småtöntar kom och ta grejen då...
Han blev vaksam och kollade vad som hände, men riktigt som en "vanlig" hund det blev han aldrig.
Trots allt så trivdes han bäst i sitt gamla fåtölj.

ALDRIG FÅR man vara riktigt glad. I januari 2000 blev Nike sjuk igen. Den här gången var det nacken.
Han bara skrek rätt ut en kväll när han  skulle hoppa upp i favoritfåtöljen. Paniken spred sig i det Lundbergska hemmet. Morgonen därpå var vi på djursjukhuset igen. Han hade nackkotor i kläm, ungefär som skoskav, beskrev veterinären Anna Arvill hans onda. 
Vi fick medicin och strikta order att Nike skulle ta det väldigt lugnt. Men medicinen tog inte och han blev bara sämre. När vi åkte till djursjukhuset igen fick husse bära honom från bilen. Nike fick stanna i fyra dagar och när vi hämtade honom var han mycket piggare. Den här gången tog medicinen.

VI FICK bygga landgång till trapporna vid entrén på vårt hus, palla upp med kuddar på golvet framför hans favoritfåtölj. Allt för att Nike inte skulle få några häftiga knyck i nacken. 
Vi spikade spångar som vi sprang runt med ute i naturen och lade över de största dikena.
Han blev pigg igen och de sista åren var han skadefri.
Men i takt med stigande ålder blev han allt skröpligare så vi tog beslutet att det var dags för honom att flyga hem till värmen på Hawaii med resväskan full med falukorv.
Han lämnade oss i november 2004, en månad innan han skulle fylla 13 år.
Fast han är med oss i alla fall. Han "bor" i en icke fungerade täljstenskaminen mitt i huset.
Så vi inbillar oss att han har full koll, även fast den tjocka katten Lemmy har pinkat in reviret i hans fåtölj.